söndag 26 oktober 2008

Björnmöte i svampskogen

Svampskogen. Igår, lördag for jag ju som jag tidigare berättat ut för att plocka svamp, rödgul trumpet var jag ute efter. Jag stannade på flera ställen och sökte efter de små godingarna. Tillslut när jag svängt in på en smal liten väg och kört en bit så hittade jag ett ställe med rödgul trumpetsvamp, jag hittade cirka 5 liter. Det fanns inga mängder nu på ett och samma ställe som det brukar. Nu så här i slutet på svampsäsongen fanns det bara enstaka svampar här och där, så det blev en hel del gående. När jag tillslut var nöjd och även kände att ryggen inte godkände mer så bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen. Jag skulle bara ta en sista liten titt runt stället där jag just då stod men kände att jag bara måste resa mig upp ordentligt och riktigt sträcka på ryggen först, sagt och gjort.

Björn. Jag reste upp mig, sträckte på mig och skulle titta mig omkring som man gör lite då och då för att orientera sig i skogen. Min blick frös direkt, rakt framför mig, cirka 50-75 m bort, jag bara stirrade, jag såg en björn, den stod stilla med sidan mot mig, med huvudet vridet mot mig. Jag blev stel i kroppen, kan inte vara möjligt tänkte jag en sekund... men sakta, sakta backade jag ett par tre steg med blicken fryst på björnen för att se om han reagerade men den stod helt stilla. Jag funderade en bråkdels sekund på om jag skulle våga vända mig om...

Fruktansvärd rädsla. Stel av rädsla vände jag mig väldigt försiktigt om och gick med bankande hjärta, jag tänkte: jag får inte springa, ... gå försiktigt så han inte blir skrämd. Jag tog ett par steg, vände mig om, han stod kvar. När jag tagit ytterligare kanske 4-5 steg vände jag mig om igen, björnen var borta, jag blev ändå mer skräckfylld, hjärtat bankade hårdare, nu visste jag inte var björnen var om den sprang en cirkel runt och kanske när som helst skulle dyka upp framför mig. Hemska tanke, jag var livrädd men gick nu ändå sakta eller snarare var det nog halvfort framåt nu. Jag trampade ner i blöthål, över småbuskar, ner i diken och genom rishögar på väg mot bilen. Under min flykt tog jag upp min mobiltelefon och ringde till älsklingen och berättade andfått och med vissa uppehåll vad jag nyss varit med om och sa att han måste hänga kvar även om jag inte säger något, ända tills jag kom in i bilen.

Andas ut. Väl i bilen avslutade jag samtalet med min älskling. Jag satt och andades ut ett par minuter, jag var genomsvettig, kände hur det rann utefter ryggen. Jag tittade i backspegeln för att se bakom bilen om björnen kanske följt efter och stod vid buskarna och kikade fram, men jag såg ingen bakom bilen däremot såg jag hur eländig jag såg ut i ansiktet och att luggen låg stripig och blöt klistrad mot pannan av svett. Jag hade klarat mig, jag satt i bilen. Tänk det kunde ha varit min sista stund om björnen blivit skrämd eller om jag kommit emellan en hona med unge... fy så hemskt. Jag tänker inte gå ut i skogen ensam någon mer gång. Undrar hur jag reagerar nästa gång vi går ut i skogen, kommer jag att våga? Jag älskar ju att plocka svamp och bär så jag kommer nog att försöka ta mig ut i skogen igen men absolut inte mer i år och inte till denna skog.

Synvilla. Väl hemma så tappade jag upp ett bad, där låg jag länge, försjunken och liksom "omtöcknad" och funderade över vad som hänt. Älsklingen kom med ett glas vin till mig och pratade lite. Han sa även att man kan få för sig så mycket i skogen, det kan ha varit en synvilla. Tror han inte på mig? Jag sa då att när man går i skogen så ser man ju hur terrängen ser ut, att buskar och enar är lite mörka i mitten men yttre delen av buskarna är ljusare, enbuskar är liksom lite ljusgröna i ytterkanten då bakgrundsljuset lyser igenom där. Här fanns inga så stora buskar. Här var det en exakt form av en björn, mörk, brunsvart som stod med sidan mot mig och huvudet vridet mot mig.

Funderingar. Kanske björnen hade kommit gående och blivit överraskad av mig, stannat upp och vridit huvudet då han plötsligt hörde mig? Och jag var på väg rakt mot den. Kan den ha gått på avstånd och iakttagit mig en stund och märkt att jag inte var farlig, sett att jag bara dök ner mot marken och kom upp igen och sedan försvann ner igen och dök upp igen.... och inte rörde mig snabbt utan gick väldigt sakta sökande.
Man tittar ju inte framåt hela tiden när man plockar svamp utan går ju då oftast med huvudet nedåt sökandes efter trumpetsvampens bruna hatt bland de tusentals bruna löven, helfokuserad på detta.

Jag förundrades över hur nertrampat det var överallt på marken, och där det var gulnat högt gräs så var det väldigt nertrampat och på flera ställen syntes det som om djur hade legat. Jag tänkte att det måste vara väldigt, väldigt mycket rådjur och älg som trampat runt och legat här, då det var så ovanligt mycket nertrampat/tillplattat och massor av lite bredare djurstigar kors och tvärs.

Jag frågade min kära man om det kan vara möjligt att det finns björn i det området och han svarade att visst finns det björn där. Men det börjar vara dags för dem att gå och lägga sig för vintern nu.

Min historia. Oavsett vad du tror om min berättelse så vet jag vad jag såg, jag vet vad jag kände och jag vill definitivt inte uppleva detta igen. Bara jag blundar så ser jag denna björn och ryser. Jag kommer att vara extra vaksam i skogen det är ett som är säkert. Jag vet också att björnar alltid går undan för människor och inte är farliga om man inte överraskar, skrämmer dem eller står mellan en hona och unge eller om de är skadade. Jag vet också att människor har blivit skadade och dödade av björnar men jag tror att det då förmodligen varit hundar med i bilden. Jag hade ingen hund med mig. Men ändå, vad vet man när man står där i skogen med en björn framför sig?

Visst funderar även jag nu så här i efterhand på om det kanske bara var en synvilla. Kanske det är lättare att glömma och komma över om man intalar sig att det bara var en synvilla? Men om det varit en buske så varför försvann den stora busken plötsligt, den fanns då jag vände mig om efter två steg men var ju borta när jag tagit 4-5 steg och åter vände mig om. Jag tänker i alla fall inte berätta detta för någon mer, tar bara upp det här. Berättar jag detta så säkert kommer jag att få höra att det måste ha varit en synvilla... eller vad tror ni? Vad skulle ni gjort?
Kramizar

Inga kommentarer: